I måndags tog vi det svåraste beslutet någon av oss någonsin tagit, att låta våran älskade Gilsan få somna in:( Han hade de senaste 18 månaderna bl.a. varit dålig i sitt bakben. Han har i perioder stått på smärtstillande- och kortisonbehandling, men den senaste tiden har den inte hjälpt. Han har alltid, fastän bakbenet inte lytt honom, varit lika glad för att gå ut. Just de två orden "Gå ut" har vi fått översätta till x antal språk eller bokstavera det långsamt om vi ska säga de orden utan att vi skulle gå ut med honom eftersom han direkt reagerade på de och ställde sej upp med öronen på spets och glaskrossaren, dvs svansen, viftandes i 15 km/h...*skratt* Att få gå ut var det absolut bästa han visste, även om det på sistone blivit korta korta turer, men dock, han har ääälskat dem:) I måndags varken kunde eller ville? han stå upp och ännu mindre gå ut, hur mkt vi än lockade och skramlade med halsbandet.... Morgonturen Patrik tog med honom fick han dra ut honom å så gick de ett tiotal meter, men sen gick det inte mer utan det var bara att gå upp igen. Men inte ens det fixade älskade gamla, han var trots allt 11 ståtliga herrår som ju får betraktas som gammalt med tanke på han storlek, så det var bara för Patrik att kavla upp ärmarna och bära honom upp för trapporna. Om ni har sett reklamen där en kvinnlig bonde håller en av sina kalvar i famnen, ja precis så fick man lyfta gilsan och då det hänt, för det har ju hänt att Patrik ska visa sina stora muskler för mej och lilleman genom att lyfta gilsan, så var det en väldigt rolig syn:)Det är alltid svårt att veta när det är dax. Att inte låta de leva för ens egen skull, för att man inte vill at de skall lämna en, utan att man gör det för deras skull för att de inte skall lida. Usch ja, vad tomt det är. Det är som ngt fattas en, som en del av ens identitet är borta. Man har en ständig klump i halsen och magen men jag vet ju att den kommer bli mindre och mindre med tiden, men den tiden känns så avlägsen just nu. Det är så många vardagliga rutiner som man ska vänja sej av med. "Vem ska rasta doggen ikväll"-tjabblet, akta så att man inte trampar på honom i mörkret (han var ju svart som natten *ler*) Man behöver inte ställa dricksglasen mitt på bordet längre för att inte hans svans skall svepa ner det. Man kan klä på sej ytterkläder utan tt ha en kalv stirrandes runt benen på en i hopp om att det kanske är hans tur att gå ut. Det är så mkt, så mkt, som man saknar. Ingen som väntar på en och är överlycklig när man kommer hem, om än så bara för att man varit nere i tvättstugan *s*. Han har varit en så stor del av vårat liv så länge att det kommer att ta lång tid att få in nya rutiner. Han var som en valp i sinnet, men med en gammal mans kropp. Han trodde han var lika stor/liten som en chiuaua, han insåg liksom inte att han mer var som en kalv i storleken, utan skulle helst ligga i knäet på en i soffan eller allra helst på gästerna som var på besök...haha*
Hur som helst så har Du varit den allra bästa hunden man kan tänkas ha Gilsan! Du var så snäll, lydig, smart, kelen, gosig och så var Du så oehört ståtlig och vacker. Vi älskar dej och Du kommer alltid att ha en stor plats i våra hjärtan och själ. Du var unik och Du kommer alltid vara älskad och saknad! Du var våran älskade Gilsan.
*snyft*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar