Elias tar förväl...

....av sin äldsta och allra bästa vän. Då vi hade Gils innan Elias kom så visste Elias ingen vardag utan vovven. Därför blev det ett extra smärtsamt avsked dem emellan. När jag och Patrik kom hem från djursjukhuset så hade Elias och hans mormor gjort ett litet minnesaltare med foto och tända ljus. Det var såå fint och det står där fortfarande, med tända ljus varje kväll och urnan med hans aska. Älskad - saknad.