Nu har vi fått hem askan av Gilsan

Då fick man i veckan det gröna brevet med posten, det brev som innebär att vi kunde komma och hämta askan av våran älskade Gils. Men det var tuffare än vi räknat med. Vi hade inte räknat med att det skulle vara så känslofyllt, nu var det liksom så uppenbart. Vi var alla inställda på att vi skulle få askan i en kartong och hade därför bestämt att vi skulle köpa ngn fin plåtask att lägga den i då vi lovat sonen att vi skall göra en minnesplats i våran lill-lilla trädgård, ärligt så ville vi alla det lika mkt. Men när vi hämtade askan av gilsan, som vi låtit kremera separat tillsammans med hans favvo-leksak, så fick vi den i en jättefin keramikurna i vit med gulddekor och ett fint brev. Sånt gör så mkt! Man liksom riktigt kände att de gjort det med respekt och vördnad, och det var skönt:) Så frågade lilleman om vi skulle köpa en riktig gravsten, för han ville helst att vi skulle göra en själva av våra egna händer (såå gulligt=) Så nu har vi bestämt att när våren kommer så ska vi åka ut på en åker och hitta ngn stor fin sten som vi sedan själva skall måla och skriva på. Kan nog bli fint. Men tills dess så står han i bokhyllan brevid ett kort med honom på och så tänder vi ett ljus varje kväll. Det känns dock fortfarande overkligt på ngt vis. Jag kommer på mej sj med att om jag börjar tänka på honom så säger jag "Sluta!!" till mej sj för att det gör så ont att tänka på att han inte kommer tillbaka. Ännu har det ju bara gått 2 1/2 v, så han skulle ju kunna vara på semester....... Som jag lurar mej sj!:( Hua'vedanes, vuxna människa som jag är.... Men det är som de säger: Han kommer alltid ha en speciell plats i våra hjärtan. Han var vår första hund (både jag och gubben har haft hundar under uppväxten, men detta var vår första "egna" som vuxna) och han var verkligen speciell på ett underbart sätt. Det säger alla=) Men det är väl som med sina barn, man tycker alltid att sitt eget barn är det vackraste. För visst är det så?....hahaha*
Kramar från en stolt matte!