Fredagskväll med massa tårar

Ikväll bröt det loss för mej och tårarna ville/vill inte ta slut. Känner mej helt tom och slut i kroppen och det enda jag kunde tänka & be var: "Snälla Mormor, hur ska jag klara mej utan henne?" (dvs mamma)

Det finns inte i min värld. Tyckte det var otroligt jobbigt att mista min mormor när jag var nitton år, hur ska det bli för Elias att missta sin ännu yngre? Vem ska överösa honom med all den kärlek och skämma bort honom såsom bara en mormor, och morfar, kan? Han har bara dom, förutom sin morbror och min övriga släkt och familj, men dom har stigit in och fyllt ett stort tomrum och jag vet inte hur jag, VI, skulle klarat oss utan deras hjälp och stöd.
Hur ska jag kunna finnas till för honom och trösta tillräckligt? Enda jag kan göra är att stålsätta mej, absolut inte tillåta mej att bryta ihop eller falla, för jag MåSTe vara stark. För Elias, för pappa och för brorsan. För faller jag, ja vem ska plocka upp mej när en av de viktigaste personerna i mitt liv, min ena livboj, inte längre finns där?

Ensamkvällar som denna då Elias är hos sin mormor å morfar är nästintill outhärdliga och av den anledningen försöker jag hålla mej hemifrån och framförallt slippa vara ensam när han är där, vilket i princip är hela helgerna och loven och det är bra, då får han tid med mamma/mormor och även om de inte gör något direkt pga att hon inte orkar så kan han ligga på sängen med henne och hålla henne sällskap:) Jag önskar jag haft samma möjlighet med min älskade mormor och nu måste jag försöka vara lika klok som min son och göra detsamma med mamma. Jag får försöka glömma vad som väntar och njuta av HÄR och NU med henne, finaste älskade mamma, hatade föraktade cancer.

Mamma blev i höstas sjuk och vad som troddes vara en knuta i ryggen som tidigare avhjälpts med ryggblockad visade sej till slut vara en tumör och vidare undersökningar visade på lung- och skelettcancer. Så ofattbart svårt att ta in, så ofattbart orättvist. Hon är bara femtioåtta, det är ingen ålder.

Efter att ha genomgått strålning, cellgifter och återigen en intensiv 5-dagars strålningbehandling som självklart gjorde henne helt utslagen så kämpade hon på starkare än jag nånsin kunnat, men härom veckan visade det sej att tumörerna växt och då cellgifter & strålning inte hjälpt så finns bara en sista chans och det är några nya tabletter. Finns inte så mycket erfarenhet av den, bieffekterna är att huden tar stryk och man får mycket finnar och utslag och därför sade läkaren till henne att direkt ta den resa neråt värmen som hon och pappa pratat om att göra, sen, när hon blev bättre, allt annat var ju otänkbart. Så nu åker de nästa vecka till Hurganda, Egypten och sen så fort de kommer hem sätta den nya behandlingen in. Om den (hoppas hoppas hoppas) har god effekt kan hon får 1-3 år om inte, ja... Själv är hon ialf fast och fullt övertygad om att iallafall klara året. Året??! Vaddå året!?! Jag vill ha henne i tio, tjugo år till. Fuck fuck FUCK DENNA JÄVLA CANCER!!!!!!!!

Mamma med Peps på Elias 14-års dag 2011

Och till dej mamma; Du är helt AMAZING!!! Du är så stark, så modigt, så underbar och jag beundrar dej!! Vi älskar dej mest i hela världen<3>