Två månader (igår 1/12) har gått sedan du lämnade oss mamma och inte många minuter går utan att jag tänker på dej...
När något händer vill jag ringa dej. När jag ska fråga något vill jag ringa dej. När jag behöver råd vill jag, BeHöveR jag ringa dej... Men det går inte och vetskapen att jag aldrig kommer att kunna ringa dej gör så in i h*lvetes ont mamma;-(
Vad ska jag (vi) ta oss till utan dej??! Jag vill inte leva såhär, utan dej. Det känns som en bit av mej dog kl.12:50 den 1 oktober med dej....skulle ge världen för att få dej tillbaka ♥️
2 kommentarer:
både Imse och Maj-Britt tittar till sina familjemedlemmar men framför allt är dom smärtfria.
puss o kram fr faster
Det är min största tröst; att mamma är smärtfri o tsm med mormor <3
PoK
Skicka en kommentar