Det har tagit mej lång tid att skriva detta inlägg, påbörjat så många ggr idag men varit för smärtsamt. Så det blir ingen lång text och jag får inte med allt jag skulle vilja/önskat för jag klarar det helt enkelt inte. Ångesten, sorgen och saknaden har varit så stark och trots att jag trodde jag skulle "komma undan" den genom att ha fullbokat dagen så har det - såklart - inte lyckats (vem försökte jag lura lixom?)
Ett år...för exakt ett år sedan somnade du in mamma. Du kämpade så tappert och så länge, gud vilket mod du hade!
Vi fanns vid din sida och jag hann precis lägga armen om dej när du tog ditt sista andetag och somnade från all smärta och oro.
Det gör så ont, så ont och saknaden är outhärdlig. Inte en minut går utan att jag tänker på dej och vilken fantastisk människa du var! Du var inte bara min mamma utan också bästa vän och den som verkligen förstod hur det är att leva med kronisk smärta. Jag saknar alla skratt, dina kramar, när du sa hur stolt du var över mej eller hur mycket du älskade mej, ja t.o.m ditt evinnerliga pratande och att du AllTiD skulle och stanna och prata med ALLA (det trodde jag aldrig jag skulle säga...haha;))
Du finns i mitt hjärta, mina tankar, min själ och jag ska försöka vara stark men det är så svårt utan dej och brorsan, men lovar att göra mitt bästa och göra dej stolt över mej ♥️¨
♥️ Så Älskad ~ Så Saknad ♥️
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar